Officer Matías Hernandez knackade på dörren till avdelningen. Utanför den avlägsna virvel av trafik blandades med den va

Officer Matías Hernandez knackade på dörren till avdelningen. Utanför den avlägsna virvel av trafik blandades med den varma eftermiddagsluften, i ett sorl som täckte den absoluta tystnaden på platsen. Han fortsatte att knacka samtidigt genomföra en kort studie av de återstående dörrarna och parkeringen nedan, som inte erbjöd några tecken på liv. - Jaime Rulfus! - skrek polismannen genom dörren - Miramar-polisen, mr Rulfus, om du hör mig öppna dörren! Det fanns inget svar. Jaime Rulfus, en oberoende konsult och webbdesigner, hade rapporterats saknad några dagar tidigare av sin syster i Buenos Aires, inte svara i sin telefon i mer än en vecka. Polisen hade upptäckt att han hade bott i denna lägre klass komplex eftersom han hade rest för att försöka etablera några affärskontakter. De hade dock inte hittat några tecken på att använda kreditkortet eftersom deras syster hade förlorat kontakten med honom. Mycket försiktigt, höll Hernandez dörrhandtaget och fann att det inte var låst, trycka den försiktigt. Interiören var mörk, gardinerna stängda och luften unken av nedstängningen. Han öppnade gardinerna och märkte att allt såg rent och i ordning. Uppenbarligen fanns det inga tecken på en kamp. Inga lampor, ingen radio, inte ens TV:n var på. Allt verkade som om dess invånare hade lämnat huset på en viss dag för en naturlig dags arbete. Det var en lågintensiv hum som kom från det bakre rummet. När Hernandez in i rummet han kunde se det som kommer från en dator med sin hårddisk som körs mitt i avdrivna bildskärmar, bärbara datorer och andra processorer. Det var ökänt att detta var Jaime Rulfus arbetsplats. Efter att försiktigt ha gått in och stängt dörren, märkte Hernandez att gardinerna här också var stängda, vilket gav honom att tro att mannen kan ha en motvilja i dagsljus. Bredvid CPU som var i drift var en stor bildskärm och nästan lika bred som bordet där den vilade. Närmar sig, flyttade officer den svarta musen framför bildskärmen och skärmen kom till liv. Hernandez var lika förvirrad som han var fascinerad av att se vad som började köras på skärmen. Från varje kant av skärmen verkade som luftutsikt över fyra vattenfall fulla av vatten, som tycktes bubbla uppifrån för att dyka snabbt och våldsamt ner, låtsas falla till miles djup, i ett mörkt tomrum som bildades i mitten av skärmen. Och när han såg han insåg att i stället för vatten, föll verkade vara består av miljontals punkter, inledningsvis vit och fast som höll sjunka ytterligare och de mer i den svarta avgrunden. Färgerna var ständigt förändras, pixlar nu röd .... nu gul .... nu som blanka bitar av blå is kristall ... Fallande.... och inte så kaotiskt men i strukturerade linjer ... som band... band som verkar drivs av stora remskivor begravda djupt i det mörkret .... med en sådan tilltalande kadens i sikte ....... en vy du inte tröttnar på att titta på ... . Fixedly...... dras till botten ..... mot det där varma mörkret...... varav det är mycket svårt att motstå.... så attraktivt ....... så varmt... Så..... - Ett, Adam, Maria! -den kvinnliga rösten hålls på radion vilar på polismannens bälte- "Något att rapportera?" - Ehhh... negativ... - svarade Hernandez bedövas, när han försökte fly drömmen spiral han hade fått in. Försöker återfå sin klarsynthet, rapporterade han att han hade funnit något ovanligt. Han beordrades att återvända till patrullbilen och lämna postdetektivutredningen. När han återfick sina förmågor insåg Hernandez att hans puls och andning var hög. Men han märkte också att känslan var som att vakna upp ur en trevlig dröm, i bekvämligheten av sitt hem, försöker komma ihåg den skenande detaljer i den drömmen. Och han blev övertygad om att adrenalinet han hade släppt hade varit glatt utan rädsla. Och den anmärkningsvärda klumpen i skrevet bekräftade det. - Vad var det där på skärmen? -han undrade, vände igen för att observera vattenfallen... som höll tyst, oändligt, mot den mörka mittpunkten. Även från andra sidan av rummet, där han hade flyttat för att rensa huvudet, var effekten fortfarande mycket djupgående. När hans ögon återigen gick förlorade i vattenfallen, som flyter över skärmen, närmade han sig omedvetet bordet, tills han befann sig igen bredvid bildskärmen, ser samma statiska band flyter ljust, som otaliga strömmar, stiger till toppen, att falla längre och snabbare in i det avlägsna tomrum i djupet av mitten av skärmen. Långt i fjärran var han medveten om en pirra växer i skrevet, som hans hjärta slog hårdare och snabbare. Hans andning gick till rytmen av det fallande vattnet .... så oemotståndlig .... så fantastiskt .... så varmt... så underbart lugnande .... Plötsligt blev stående en insats och sjunker in i fluffiga stolen strax bakom honom verkade som en utmärkt lösning. Det var medvetet att hans ögon var helt öppna, utan att blinka och även om han försökte hitta den viljestyrka som krävs för att bryta attraktionen, för att titta bort, visste han också att dessa fyra vattenfall drog in hans ögon i mörkret, medan hans puls accelererade bredvid erektionen som svällde hans byxor. Att försöka sig på någon rörelse var omöjligt eftersom attraktionen blev mer och mer oemotståndlig. Det finns inget sätt att motstå attraktion .... öppen mun.... absorberas i nedgången av vattnet ..... i nöjet att hans skrev ... . så svårt att bekämpa att .... värmen som väntade honom djupt i att avgrunden .... så attraktiv.... så underbar.... så fridfullt....... Fraserna mullrade i hans sinne, som några välbekanta minnen från en tidigare era. tankar om en vacker barndom .... varma tröstande tankar från en tid som garanterade honom njutning och glädje .... Som polismannen såg hjälplöst som varje uns av hans vilja och samvete gradvis utspädd och föll i den mörka brunnen, en dunkel röst i hans sinne, som blev mindre och mindre hörbar, varnade honom att han var i fara. Men känslan av att hans vilja drogs från hans kropp till skärmen var så stark, att hans sinne och kropp full av extas fyllde honom med glädje och lycka, att han snart var övertygad om att det var ett lågt pris att betala och att dim sakta gick längre bort tills han föll i fullständig tystnad. De sista medvetandets ljus försvann också från polismannens ofångade ögon, trots att njutningens vågor hade försvunnit in i en tröstande och narkotisk värme. Hans mun var på glänt och en liten tråd av slem spillt ner hans kind, bortom den lilla krökning av en idiot leende ... ett tydligt tecken som antyder att hans sinne var helt frånvarande. Bilden på skärmen hade blivit ett kalejdoskop av färger när lägenhetens ytterdörr öppnades och stängdes bakom Hernandez, som låg på stolen, gav inga tecken på att ha hört något. Men hans ögon öppnades igen när en mans röst talade till honom från mörkret. - Konstapeln, är allt väl? Han frågade en röst med en väl markerad spansk accent. Hernandez medvetande desperat ansträngda, återigen, till ytan från den djupa brunnen, fly klorna på det välbefinnande som bedövade hans sinne. När han blev medveten om sin omgivning insåg han återigen att vattnet faller hade försvunnit och skärmen på den tiden visade slumpmässigt färgade barer. När hände det? Vad hade hänt? Skulle det verkligen ha hänt? - Självklart inte. Men hur hamnade han i stolen och vem var den där spansktalande mannen som pratade med honom nu? - Officiellt...? Mannen upprepade, framåt mot honom tills han kunde se honom direkt i ansiktet. - Ja .... Ja," Hernandez sa, "Jag.... Jag kände mig yr helt plötsligt och var tvungen att sitta ner, säger han när han tittade sig omkring och renade fukten som bodde på hakan och tittade tillbaka, mot den plats där han kom ihåg att träffas för sista gången. Den andra mannen var medelålders, med en liten övervikt under den gamla vita klänning skjorta, medan hans tjocka svarta mustasch tydligt talade om hans latinska rötter. "Jag är ansvarig för byggnaden," sade den andra mannen, "Jag hörde Mr Rulfus ringde och eftersom jag visste att han skulle vara bortrest denna vecka och inte se honom komma ut till dig igen, jag tänkte det bäst att se till att allt var i sin ordning. Är du säker på att allt är bra? "Ja, tack," Hernandez sa, återta nästan alla sina förmågor - sa du bara att du skulle vara bortrest för den här veckan? Hans syster berättade att hon inte har hört talas om honom i nästan två veckor och att det inte har funnits några bevis för att han har bott någon annanstans eller köpt något hela tiden. Vet du vart jag planerade att åka? "Nej," chefen sa, skakar på huvudet, "men han lämnade mig ett mobilnummer och sa åt mig att ringa honom om något hände som behövde bli känt. - Jag måste ge mig numret, om det går bra. Din syster kommer att bli lättad att veta att du är frisk. - Självklart. Om du följer med mig till mitt kontor, jag ska leta efter dig att ge den till dig .- Sedan vänder sig till den bildskärm som höll sända den repetitiva och till synes ofarliga ljusshow, frågade chefen: - Vad är det? Tycker du att vi ska stänga av den eller nåt? - Nej! Utbrast Hernandez. Förvånad över sin egen reaktion försökte han blidka hans humör -Nej ... Nej... Jag är säker på... Vad... Han måste ha lämnat den igång för ett syfte. Han kanske jobbar från en annan stad på distans eller nåt. Han stirrade på datorn en stund innan han vände sin uppmärksamhet till chefen. Efter stängning av lägenheten, gick de två männen till chefens kontor, där Hernandez tog telefonnumret och återvände till patrullbilen för att göra rapporten. Samtidigt som jag gjorde så jag kunde inte sluta titta på dörren till lägenheten eller försöka förstå och komma ihåg exakt vad som hade hänt i det rummet. Som i en dröm, de händelser som inträffade var sönderfallande från hans sinne och han kunde inte försöka återuppliva dem. Men det var något annat... något som inte bleknade så snabbt, och det var minnet av den sublima njutning jag hade upplevt när han blev fascinerad av skärmen. Jag hade aldrig provat crack, men jag visste i detalj historierna om dem som hade provat drogen, även de som hade tagit det bara en gång och fann en önskan att återskapa de oemotståndliga förnimmelserna, även innan de blev fysiskt beroende. Han förstod att detta var den typ av fascination som individer kände, för när han tittade på dörren kunde han inte ignorera viljan att återvända och fortsätta utforska den värld han hade börjat känna. Efter att ha insett att hon hade tillbringat flera minuter med ögonen fastspikade på dörren, hukade hon ner för att stänga av polisradion och lämna den vilande på passagerarsätet. Han klev sedan ut ur bilen, och observera några trappor utanför chefens möjliga utsikt, leds han tillbaka till lägenheten. Han stängde dörren smygande och gick in i den mörka platsen, försöker undertrycka rädslan för vad som kan hända om han såg vattenfallen igen, återigen, med sin vattenlevande dans på den gigantiska skärmen. Istället var monitorn mörk igen och allt var som den först hade upptäckt den. Stående framför datorn, hans hand svävande inches från musen, vägde han chanserna för vad som väntade honom om, med en enkel twist av handleden, han väckte liv tillbaka till maskinen. Slutligen, beväpna sig med mod för någon av de möjligheter som kan uppstå, gav han musen en mild svepa. Ett svagt ljus började lysa upp den mörka skärmen och bilden som började bilda suplanted den rädsla han kände från en misstro nära panik. På skärmen fanns inga vattenfall, inga färgade barer, bara en tapet med ett magnifikt bergslandskap och runt det ikoner av program som inte var bekant för honom. - Nej. Oo! "Han utropade för sig själv som han klamrade sig fast vid kanten av bordet och tittade på skärmen utan att förstå, hans ansikte fullt av ångest -Det kan inte vara ..... vart har han tagit vägen? Hans ögon vandrade frenetiskt över mängden ikoner tills en fångade hans öga av det ovanliga namnet och bilden. Den kallades "Sundew" och ikonen verkade vara ett ark av något slag. Han klickade på bilden och en lastning skärm visade en mycket större version av samma ark. Eller var det en blomma?. Vad det än var, det var ljusgrön och dess sked-formade kanter var fyllda med röda hårstrån, var toppad med vad som verkade vara en ljus droppe fukt. Omgiven av det fältet av blanka hårstrån, såg den gröna mandelformade centrum nästan som ett öga dekorerad med en lyxig och ofattbar frans. Resten av skärmen var helt svart, med undantag för en enda knapp som ligger under samma blomma. Hernandez tvekade bara en stund innan han klickade på den. Hans rädsla var större för att aldrig se igen vad han hade gått letar efter än för de konsekvenser som hans handlingar kan medföra. Jag var tvungen att åka tillbaka till den underbara plats där jag någonsin varit. När klicket gjordes, ett meddelande på skärmen berättade för honom att han var tvungen att sätta in programmet skivan. - Skiva... vilken skiva? -frågade frenetiskt. Sedan gick hans ögon ner till den öppna DVD-brickan och en skiva med samma ark eller blomma på sin etikett, stämplad ovanför ordet "Sundew". Han resonerade att han uppenbarligen hade avslutat verkställandet och hade själv utvisas från enheten. Han tryckte försiktigt facket och satt bekväm i stolen för att förbereda sig för vad som var på väg att hända. En bild av blomman dök upp på skärmen. Hernandez upptäckte ett par hörlurar som låg på bordet och utan att tänka på det tog dem och sätta dem på. Genom hörlurarna uppstod ett monotont hum, medan en stiliserad logotyp av ordet "Sundew" dök upp under bilden av blomman, eller bladet, eller vad som helst. Hernandez insåg snart att "bilden" var faktiskt en mycket utökad video av anläggningen, begravd i vad som kan vara en grus madrass eller möjligen ett terrarium. När han såg han en liten insekt, en fruktfluga kanske in på scenen och perching på en av dropparna av fukt. Han fastnade genast av sina tassar och såg de andra hårstrån nära att omge insekten som fingrarna på ena handen och täcka den helt. Ett ögonblick senare öppnades håren igen och insekten var borta, hade absorberats helt av växten. Ett skrämmande slag svepte genom officeren som bevittnade insektens slutliga öde på skärmen och plötsligt insåg de möjliga konsekvenserna av vad som hände med Hernandez och vad "Sundew" faktiskt kan vara på väg att orsaka honom. En rysning och en störtflod av adrenalin tog tag i honom vid tanken på vad som verkade ha exponerats ... men det var för sent. Så fort blomman hade avslutat öppningen, var skärmen plötsligt fylld, återigen, med vattenfall och dess vitt vatten buller, ett ljud som den här gången han kunde höra, tack vare hörlurarna, och inte bara titta. Ett vrål fyllde hans huvud när han såg de fyra strömmar av ljus falla från kanterna på skärmen, hoppa över varandra ... non-stop... non-stop... till mörkret... låta dig åtföljas av ljudet .... som om han vore i ett hav av kuddar... Flytande... svävar över de där vattenfallen... låter sig bäras in i mörkret .... att varmt mörker .... det där tysta mörkret, där brus och tumult försvinner... och njutning skulle bo på honom för evigt Han fördes bort, monterade i det tillståndet, föll. På så sätt höjde han ögonen observera ljuset återspeglas i vattenfallen, föll han snabbt. Han såg in i mörkret och kände njutning växa, hotar att nästan bryta hans kropp. Ljuset bleknade och mörkret omslöt honom. Den varma, sammetslen njutning tycktes flöda genom det .... lust och lust. Jag kände behovet av att tacka dig för att vara fylld med denna önskan och sensualitet. önskan och lydnad .... Jag behövde det och jag ville ha det. Och.... vad annars? Han såg in i mörkret och i fjärran såg en liten ljuspunkt. Något var attraherat till honom där borta. Jag visste att jag skulle hitta ett svar där. Och så, med sina andar upplysta, med välbehag och lust som översvämmade hans sinne, sprang han in i det avlägsna ljuset för att söka sitt svar. Ljuset var en dörr och genom det var ett litet trärum. När han närmade sig kunde han se en figur som satt på andra sidan... först såg han ut som ett barn .... men när hon kom närmare insåg hon att hon var en liten kvinna, av liten resning men med en air av intelligens som verkade vara bortom hennes skenbara ålder. Hon satt i en barnstol, nakna ben korsade under hennes svarta sidenklänning, klackar med exponerade fingrar och rödmålade toenails. En leopardrock över axlarna avslöjade den stora urringningen av hennes klänning, medan hennes utsträckta armar vilade på armstöden i fåtöljen, i en drottnings hållning som vilar på hennes tron. Hans ansikte var perfekt, som digitalt manipulerat. Mycket kort hår med markerade polisonger, pekade på en panna och utskjutande kindben och ett par köttiga röda läppar. Det mest slående var hans ögon. Bred, vild, mörk... Medan förlamad av den surrealistiska visionen före honom, insåg Hernandez plötsligt något annorlunda i sig själv och när han tittade ner såg han sin nakna kropp, nu hans erektion var till det maximala eftersom han inte hade något lås för att hindra honom, uppvisar sina muskler och hans kropp högt utbildade av hans polistillstånd. När han tittade upp igen, förvirrad och skeptisk, såg han att flickan-kvinnan inte längre var på hennes tron, men plötsligt mindre än en spännvidd av hennes ansikte. Och hans skenbara resning visade sig vara något annat än en illusion, som han såg med ögonen på blå is, ovanifrån, till den officiella höga. Han var tillräckligt långt borta för att observera grimas av njutning av hans crimson läppar, men han var för nära för att fördjupa sig i den fuktiga värmen och doften av hans andedräkt flyter över hans ansikte och locka honom mot henne med varje inandning. Sedan, med fingrarna han nöp mannens haka något när han närmade sig ansiktet. Han öppnade munnen på höjden av officerens näsa och tömde sina lungor med ett varmt moln av söta andetag, som svepte Hernandez ansikte och fyllde sitt eget bröst med doften av hans andedräkt. När hans ögon fortsatte att spikas på dessa blå ögon, ett träsk av svindlande förvirring virvlade i hans sinne. Han kände sina knän försvagas och föll hopplöst bort från oemotståndlig attraktion i hans ansikte. Ser sig själv naken och på knä, kunde den unge officeren fortfarande inte ta ögonen från skönheten i den kvinna som nu tycktes höja sig över honom, som om att titta på honom från ovan, från en imponerande örnbo. Och han var helt medveten om vad som pågått, trots att hans ögon förhäxad av hennes och kunde se hur hon förlängde sin extremt försiktiga finger, med hennes nagel målade rött och infogade henne försiktigt men med beslut om bron i näsan, vilket fick henne att titta ner på crimson toenails av hennes tår. Trycket från den andra handen fortsatte att styra huvudet och när lukten av slitet läder och fotparfym fyllde näsan, stramade han instinktivt hans läppar och började kyssa tårna som visades före honom. Från förtrollningen av hans ögon hade han gått till veck, kurvor och färger på sina fötter och skor. När han kysste varje finger med sina blanka naglar, två kvinnliga händer grep varje sida av hans ansikte och började försiktigt att styra rörelser hans huvud. - Lyme - en mjuk röst från ovan beordrade honom och utan att tveka hans tunga började dra en päls spår, först av tårna, hooking under ljus läderrem av kvinnans skor, medan hennes huvud var riktad uppåt, mot kurvan av hennes vrister Smaken av salt, svett och läder kombinerades i tungan och lukten av exotiska parfymer invaderade hans näsa, som kommer från armbandet runt den känsliga fotleden. Officer Matthias Hernandez gav entusiastiskt sig till att tvätta sin kaskad av kärlek, dyrkan och den önskan som förbrukar honom och leder honom att tjäna denna märkliga gudinna som nu .... har du fått det under din egendom? Funderar på det, för ett ögonblick, förde honom tillbaka från sin euforiska dröm och stoppade honom i hans berusande kult. Men när hans sinne försökte börja dechiffrera det moln av njutning som skamfilat hans huvud, en plötslig, stickande slag, på ena kinden skickade han en våg av värme och nöje faller från hans ansikte mot ljumsken, bort från hans tankar och hans vilja, ivrigt suping honom på återgången till den fräcka tillbedjan av hans Gudinnans fullkomlighet , från din drottning. Vem hade någonsin varit den oberoende mannen känd som Matthias Hernandez kände som hans gudinna hand tog honom från låsen av hans hår och bar huvudet upp, bort från föremålet för njutning. På något sätt gissade han de ord som skulle komma, när han låg ylt på marken, hans ansikte utmärglade, hans armar kramade till sin älskares kalv och med en ömklig blick ber honom att få återvända till dyrkan av allt som betydde något för honom. Och sedan hörde han hans ord: - Hej.... Sak. Som en uppenbarelse insåg han att detta var vad han alltid hade velat vara och att han nu äntligen kunde ägna sig åt vad hela sitt liv hade önskat. Deras ögon var fuktad av tacksamhet och glädje och han slog att ta tag i sin ägares vrister och hans läppar smingade dem i deras sublima perfektion. I lägenhetsrummet hade de färgade banden återigen försvunnit och på skärmen framträdde bilden av en "Sundew"-öppning gradvis, dess ljusgröna blad och platsen där insekten nu hade varit tom. Sedan, med en mild kran och en buzz, skivan kom ut ur DVD-facket och skärmen mörknade. En tom läderstol var framför bildskärmen när du hör, i fjärran, ljudet av interstate trafik, penetrerande rummet i dysterhet och ger de enda tecknen på liv på plats. (fri översättning av Deliriousdrones berättelse "Avgrunden")