Himlen mörknar och färgas av solnedgångsröd. Skuggorna i rummet förlängs tills min figur är den enda som förblir upplyst

Himlen mörknar och färgas av solnedgångsröd. Skuggorna i rummet förlängs tills min figur är den enda som förblir upplyst i det rummets järn, sten och spruckna och smutsiga glasfönster. Min blick betraktar förväntansfullt vägen som väntar på dess ankomst... Jag vet att den är nära. Varje por i min hud, varje cell vibrerar när jag vet det. Jag har väntat på din ankomst, min lärare i flera dagar... Var är du? Jag har gjort vad du har bett mig, under dina år av frånvaro...Var är belöningen för ditt företag? Varje dag har jag övat på varje rörelse du lärt mig, jag har svept in min unga kropp i krigsfärg, för att ge mig den styrka jag behöver för att genomföra dina planer...Var är din utlovade återkomst? Ingen har rört mig igen sedan du gick, ingen har smekt min hud, inte ens för att läka såren från strider. Bara min kropp söker beröringen av dina grova och tjocka händer. .. länge. Jag träffade dig när du var några år gammal, och av dem alla valde du mig. Det var första gången som din bara hand rörde vid min och ledde mig till den där ödsliga platsen mitt i ödemarken som jorden hade blivit efter det stora kriget. Du räddade mig från den mörka platsen och gav mig mitt första vapen, mitt första svärd. Du lärde mig hur man använder den, hur man håller den i handtaget, försiktigt när jag är ensam, med en hand, och flyttar den uppifrån och ner för att lära känna var och en av dess reliefer. Att känna till varje detalj i din smidda metall. Hur man för den till mina läppar för att andas in värme i den inför varje strid, hur man smeker den med båda händerna utan att låta den falla till marken, och för den till mitt bröst när jag behövde tröst i min ensamhet, i din frånvaro. Varje natt har dess blad vidrört min vita hud, upplyst av månen, känt samma kyla som du år efter år har sett på mig, men ändå varit så nära, mästare. I flera år har en önskan fötts i min mage. Sedan den natten när han spanade på dig med en ung flickas nyfikenhet mot sin lärare, som jagade honom genom korridorerna, lätt och tyst som en fjäder. Den dagen såg jag din kropp som den var, hur du inte lärde varelserna i den världen, utan din. Vattnet rann över din rygg tatuerad med mystiska symboler, vilket fick varje centimeter av din absolut muskulösa kropp att glänsa, och ditt långa, blöta hår, löst, utan den orientaliskt skurna hästsvansen som alltid ser nykter ut. De breda axlarna som stödjer tyngden av dina decenniers erfarenhet... Eller kanske de är fler? Du har aldrig berättat något om dig själv, hur gammal du kan vara, eller kanske århundraden... vem vet. Även de nätterna när svärdet inte tillfredsställer min lust, går mina händer ner i magen och försvinner i mitt kön av eld, minns hur den breda ryggen slutade i starka och fasta skinkor... Jag fick aldrig se din lem, men det finns inte en dag som jag inte fantiserar om det, som jag känner det på samma sätt som jag kände det svärdet i mina händer... Mina tankar har flugit och mina ögon har stängts och minns det för ännu en natt. En hand har lagt sig på mitt halvnakna bröst och tagit bort den från den slitna svarta t-shirten. Varje smekning på mina bröstvårtor, i mitt sinne är de dina läppar. Jag vrider på dem, smeker dem och nyper dem, föreställer mig att dina fingrar gör det, din tunga rör vid dem med spetsen, gör cirklar med den, båda två, för att göra dem hårda och på kanten, för jag är säker på att du gillar att känna dem när du kommer ovanpå mig på bröstet... Medan min hand smeker mitt kön över mina byxor av fint och trasigt tyg. Min mun biter i mina läppar, ögonen stängda. Jag kan nästan känna hur din andedräkt rinner nerför mitt ansikte från min hals... korsar den där fina gränsen mellan mästare och älskare... Jag vet att det aldrig kan bli det, men min kropp, när jag borstar min klitoris med två fingrar, vägrar acceptera det. Mitt sinne luras att tro att det är din mun som försöker slita av mig mina kläder för att komma in i mig. Jag höjer händerna igen, passerar genom min kropp till mina bröst, tar hårt tag i dem, flyttar dem utan att sluta stimulera mina bröstvårtor, jag vet att du gillar dem hårt, det är jag säker på, och det är vad jag vill att du ska känna. Jag sitter på fönsterbrädan, och precis i slutet av den slutar jag där jag sitter. Ett ben på toppen, ett annat vilar på det, barfota...Hörnet är på höjden av min fuktighet och jag börjar stimulera mig själv med det... Jag är säker på att din kuk är hårdare än så här, och varmare... men i mitt sinne är det hon som ägnar sin tid åt att smeka mig ovanpå medan du ivrigt slickar allt som din mun kan nå på min kropp. Små stön flyr min hals ibland... det finns några av min herres tjänare på den platsen som gör sina jobb, de kommer att lyssna på mig... men vem bryr sig? Det är min herre som gör vad han vill med mig... ja, det är faktiskt jag som sköter min herre. Jag kan känna hans brinnande saliv rinna nerför min mage, nerför magen och trycka mina shorts åt sidan tills sömmarna knarrar. Som din långa tunga smyger den in, blandar din saliv med mina egna vätskor och väter en del av den hårda stenen i fönsterbrädan. Rummet börjar värmas upp av min egen värme, fönstret imma upp och jag börjar svettas. Mina fingrar stimulerar min klitoris, flyttar den mellan två fingrar, eller stimulerar den indirekt över kläderna, för mig är de fingrarna hans, som försöker förbereda mig att ta emot honom. Hård och redo att vara ett med mig, att söka extrem njutning och spilla inom mig. Jag sticker in två fingrar och når punkten för maximal njutning, och nu kommer höga, hörbara stön från min hals skamlöst. Jag ökar tempot, men jag behöver mer, jag behöver känna något bredare... så jag stoppar in två fingrar till, alla utom tummen. Jag är så utvidgad och öppen att det verkar som att jag kommer att slita mig sönder inuti, men nej... jag vet att jag inte är det... Jag vet att han skulle spetsa mig ännu mer och att jag skulle känna hur hans kuk öppnade mig tills jag tror att jag skulle gå sönder inuti... han är inte från den här världen, så inget av hans måste vara härifrån. Jag rör på fingrarna lite klumpigt men utan att tappa rytmen är jag så blöt att det börjar bildas en liten pöl på stenen där jag sitter. Det luktar mitt eget kön, men mitt sinne smälter samman det med vad jag är säker på att han har. Min husse rör sig hårt, nästan upp till mina knogar, stöter in i mig och får mig att skrika precis som han gör nu. Utan att sluta röra mina bröstvårtor, nästan skada mig med sina huggtänder. Men mitt kön skulle säkert inte räcka för honom... han skulle försöka fylla mig genom alla hål i min kropp... så handen som kraftigt rörde mina bröst gick ner till där den andra var, och överträffade det... och nådde mitt anus. Med mina egna vätskor på väg ner blöter jag mitt finger och rör det i cirklar runt ingången... utan att gå in... Jag är säker på att han skulle spela utan att ta bort kuken inifrån mig. Utan att vara så hårt mot mig att jag kunde känna hans kraftfulla bollar mot mina svällande läppar fulla av spänning och värme. Jag stoppar in ett finger... det går inte in längre, jag har aldrig fått in något där... i verkligheten har ingen annan än jag rört vid mina mest intima delar, ingen utom jag och de spöklika händerna och min husses kuk. Jag vågar sätta två fingrar till. Det är lite av en forcerad position, men jag kan fortsätta. Jag är helt öppen med benen, tittar på dörren, med ryggen mot fönstret för att vila hälarna på fönstrets sten... om någon kom in... om min lärare kom in... Utan att ta bort handen inifrån mig rör jag de två fingrarna i rumpan, tar ut dem och stoppar in dem, även i cirklar, men det är mer än jag kan ta. Hastigheten i mina rörelser skjuter i höjden, känner orgasmen komma. Sammandragningarna i mitt inre är brutala, så mycket att de fångar mina fingrar mer, liksom de i min rumpa, som driver ut mina fingrar utåt. Mina stön är nästan skrik av autentisk och primitiv njutning. Jag känner hur det skulle fylla mig, hur det skulle blandas med mina egna vätskor som inte slutar väta den kalla stenen, vilket gör den till en medbrottsling till det spöklika dammet. När allt tar slut lika plötsligt som det kom, sitter jag kvar, utan att röra på mig, med händerna vilande på min pubis och andas tungt. Skammen över att inbilla mig att jag gör det med den person som praktiskt taget sett mig växa upp, som jag har delat förfäders kunskap och uråldrig visdom med, som jag har utövat krigets värsta taktik med, kommer att rodna ännu mer på mina röda kinder. Mitt röda hår faller vått nerför min svettiga rygg och faller på fönsterrutorna... Jag märker hur det svider. Och medan jag hämtar andan märker jag en kyla som rinner längs min ryggrad, som får mig att vända på huvudet för att återigen titta på stigen halvt dold av den tidiga nattens skuggor... En man står på vägen, några meter från dörren... han pratar med en av vakterna. Hennes hår samlat i en orientalisk hästsvans är suddigt av skuggorna, och hennes solbrända, ärrade hud är knappt synlig. Men hans metalliska axelkudde lyser och avslöjar hans position, även om hans mörka kläder får honom att se ut som ett mörkt spöke... Han höjer sin svarta blick och ser mig direkt i ögonen... min husse har återvänt.